Stuvning på blomkål och morötter tillsammans med hårt stekt falukorv är något av det godaste jag vet. Sötman från stuvningen, tuggmotståndet i perfekt tillredda morötter och sältan och  den lite rökiga aromen från korven gör detta till en lysande kombination. Om man inte har isterband hemma förstås, för då blir det ännu lite bättre. Nåväl, för ett antal år sedan visade det sig att just kombinationen mellan stuvning och falukorv kan vara mycket hälsovådlig, och jag tänker berätta varför här nedan.

Då mitt syfte var att göra en så pass rejäl stuvning att det räckte till dagen efter, använde jag mig av ett blomkålshuvud, ett kilo morötter, 1,5-2 liter mjölk, mjöl, smör, salt och peppar. Detta blir ungefär 2-3 liter stuvning. Det räcker ju gott och väl tänkte jag, och tillagade denna härliga anrättning samtidigt som jag stekte en halv falukorv, ca 600 gram. När allt var färdigt och jag började äta, smakade det precis lika gott som det brukar göra så jag tog en portion till för att verkligen njuta av denna delikatess. Efter två rejäla portioner och en påtaglig mättnadskänsla, var min tanke att spara resten till dagen efter. Men till min förvåning, fanns det inte så mycket kvar. Sparade jag detta till dagen efter, skulle det inte räcka till att göra mig mätt. Så, istället för att slänga resterna, gjorde jag det stora misstaget att lägga upp den sista portionen på tallriken och fortsätta äta.

Jag blev väldigt mätt, och efter en halvtimme så började kroppen kännas märklig. Det kändes varmt och klibbigt, svetten började så smått komma och smärtorna från magområdet blev mer och mer påtagliga. För att dämpa dessa känslor, tog jag mig en kall dusch, för att därefter naken lägga mig på sängen med vinterkylan strömmandes in från de öppna fönstren. Kylan gjorde vad den skulle åt värmen jag kände gå genom kroppen, men smärtorna avtog inte. Jag var tvungen att ringa upp till sjukhuset, för att ställa en fråga. "Akutmottagningen. Vad kan jag hjälpa till med?" hördes från andra sidan luren. "Jo, det är så att jag har ätit rätt mycket mat", började jag trevande, "och jag undrar om man kan dö av det?" Det blev tyst i luren. Hade hon uppfattat frågan, eller visste hon något jag inte visste? Plötsligt bröts tystnaden av  "Nej... man kan inte dö av det. Om man har ätit för mycket så kommer det upp genom munnen. Det är en självbevarelsedrift som kroppen har".

Det tog några timmar innan jag mådde bra, och det tog några månader innan jag vågade mig på denna mycket farliga rätt igen. Efter vad jag har hört så skrattas det fortfarande gott åt detta telefonsamtal i fikarummet på sjukhuset.

Med vänlig hälsning/

Peter