Har precis kommit hem från en härlig semester nere på österlen. V bodde i Hammenhög och på deras gästgiveri. Mykcet trevligt. En dag när vi var på väg mot Kivik för att lära oss mer om äpplets användningsområden, ville kvinnorna i sällskapet ha kanelbullar. Det var precis efter frukost så jag var väl inte direkt sugen på kanelbullar, men damerna insisterade vilket gjorde att jag var tvingad att stanna vid ett fik de hört talas om. Fröken Östergrens hette det, och låg i en relativt sunkig lokal mitt inne i Hammenhög. De sprang in och köpte varsin bulle och satte sig sedan i bilen. Klockan var precis efter 11 och bullarna var precis utkomna ur ugnen, och lukten gjorde att jag trots allt kände att jag kanske ville ha en smakbit... jag fick en bit i min hand, stoppade den i munnen och attans vilken bulle det var. Så mycket smör och kärlek har jag aldrig skådat i en bulle, så jag åt väl mer elle mindre upp min kvinnas bulle. När vi kom hem från Kivik stannade vi till och tog en fika på Fröken Östergrens eftersom jag ville äta mer av hennes underbara bullar. Jag beställde 2 st, och köpte sedan 2 till. Jag kunde inte få nog av dessa bullar, och jag sade till henne att de var de bästa bullar jag någonsin ätit. Jag försökte även får fram hemligheten bakom dem, men det gick tyvärr inte, varför detta inlägg inte beskriver hur man bakar de bästa bullarna, bara hur man får tag i dem, nämligen hos Fröken Östergren i Hammenhög.

Nu skall jag återgå till ming 45 liters gryta med kalvfond som jag håller på att tillreder. Jag tror bestämt att det är dags att skumma den en aning...

Ha en skön kväll!

Peter

Laga väl!

Peter

Påsken 2008 befann sig jag och min familj i underbara Florens för att möta våren. Mina förhoppningar om att äta riktigt bra mat infriades ofta, men en dag blev det helt fel. Vi hade hyrt en bil för att åka runt i Chianti-distriktet för att köpa lite vin och olivolja, och självklart för att hitta det där stället som ingen annan hittat med en rund husmor som inte pratade engelska, men som kunde laga den bästa maten i hela Italien.

Regnet öste ner och det var ca 10 grader varmt när vi lämnade Florens. Vi styrde söderut mot Chianti för att hitta de pärlor andra missat. Vi köpte lite vin på en gård, olivolja på en annan, och framåt lunchtid kände vi att det var dags att fylla magen med några italienska läckerheter. Det var dock fullsatt överallt i den första byn vi försökte. Precis som det var i den andra. Och den tredje. Varje gång vi parkerade bilen och började vandra för att hitta mat öste regnet ner på oss vilket gjorde att vi blev allt blötare och kallare. Vi hade nog letat i en timme eller två innan vi på en liten öde väg åkte förbi en skylt där det stod "Restaurante" och en pil in till vänster. Perfekt tänkte vi, och sprang snabbt in på stället för att undvika vattnet som så ihärdigt strömmade ner över vår "möta våren resa".

Personalen tittade undrande på oss om vi kommit rätt. Ingen pratade engelska (vilket jag gillade!) men förstod ändå när jag sade "quattro persona divorare, si?"... "si, no problema!". Vi blev hänvisade till ett runt bord i hörnet på denna restaurang, och när vi hade satt oss kom en 200 kilos kock och hans ännu större mamma fram till oss och började prata italienska med mig då de trodde att jag pratade deras underbara antika språk, vilket jag inte gör. "Antipasti, si" sade jag och "carne, grazie"... När frågan kom till vilket kött vi ville ha, var vi tvungna att använda charader. Kocken satte två horn i pannan med sina fingrar och sade "bähhhh". Jag gissade på get eller lamm. Nästa alternativ var ett djur på alla fyra som grymtade. Gris var vår kvalificerade gissning. Då vi hade börjat ana oråd gällande denna restaurang, då vi nu insett att vi var de enda gästerna, valde vi det något säkrare grisalternativet.

Förrätten kom in och det var olika korvar, skinka, oliver, bröd, olja, rostade grönsaker osv vilka smakade mycket bra. Sedan började en relativt otrevlig lukt tränga sig på våra känsliga skandinaviska näsor. Vi förstod vad det var som luktade när 5 kilo grillat griskött sattes ner mitt på bordet. Det var inte genomstekt, svålen satt kvar och man kunde ana en del hår som blivit svedda över den öppna elden. Det luktade riktigt illa, och ingen kunde äta det. Det var nästan så att det vände sig i magarna på oss när vi såg den svedda svålen och det råa köttet. Till råga på allt, så stod kocken bredvid vårt bord och verkade riktigt stolt då detta uppenbarligen var husets paradrätt. Då han insåg att vi inte riktigt höll med om rättens storhet, blev han aningen ledsen och besviken. Resten av måltiden stannade han i köket...

Vad kan man då lära sig av denna historia? Inte mycket, förutom att det är svårare att tillaga en gris än att likna en.

Bland det vackraste jag vet är middagsbord efter middagen med några kära vänner. Det står några tomma vinglas, någon har spillt sås på duken, en använd servett ligger ihopvikt på tallriken... även om inte gästerna sitter kvar vid bordet kan man se att de har haft en underbar middag där de ätit lite för mycket och kanske druckit lite för mycket.

Bilden nedan tog jag på ett underbart ställe i Rom. Det enda jag vet om sällskapet som satt här är att de lämnade det bästa middagsbordet jag lyckats fånga med min kamera...

      

Jag och min vän Johan hade denna kväll, som var en av de sista som Bon Lloc fanns, beställt bord i landets ledande restaurang. Det var andra gången jag besökte stället, och det var första för Johan. Vi började med att dricka upp en flaska Louis Roederer på mitt hotellrum för att fira att kvällen äntligen var här. Inte så lysande skulle det visa sig...

Väl på restaurangen var det mest välbeställda människor, och så jag och Johan. Det känns som att det ofta på denna typ av restaurang mest är folk som äter där för att det är dyrt, inte för att de vill upptäcka något fantastiskt. Nåväl, det f år nästa blogginlägg handla om. När vi läste menyn tog vi ett glas Blanc de Blanc, för att släcka törsten och hålla igång det härliga champagneruset. Vi tod den stora avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket. Måltiden var helt fantastisk, och ligger på min Topp 5 över bästa måltiderna jag ätit.

Det som gjorde denna kväll annorlunda mot andra kvällar, då jag utforskat olika restauranger, var mängden alkohol. Vi började som sagt med champagne i mängder, för att därefter gå över till vinpaketet som hörde till menyn. Det var totalt 6 rätter samt lite gott mellan dem. Detta gjorde så klart att både jag och Johan var ganska förfriskade när vi kom till lammrätten, som bestod av ett dilamm och ett gräslamm. Vi fick in ett underbart rödvin som passade perfekt till rätten. Efter ett tag så fick vi in mer vin, och såg till vår förvåning att glasen var smustiga. Det såg ut som att de hade glömt att diska dem... Eftersom vi båda tyckte att detta var mycket dåligt för en restaurang av denna kaliber, kontaktade vi kyparen. "Ursäkta, men våra glas är smutsiga..." sade vi med en förlägen ton, då vi inte villa skämma ut restaurangen som så väl smekte våra smaklökar. Kyparen tittade på oss förundrat, tvekade en sekund, och tog sedan bort glasen, varpå vi fick in nya som fylldes med vin. Vi var nöjda och måltiden fortsatte i en kavalkad av smaker. Vi blev så sugna på efterrätten som serverades på bordet bredvid, att vi bad om att få denna rätt likaså, utöver de efterrätter som fanns på vår meny.

På väg hem genom novembernatten var tonerna glada och högludda, som de skall vara en kväll som denna. Vi lade oss båda med ett leende på läpparna, medvetna om att vi var bland de sista som fick äta på en av Sveriges genom tiderna bästa restaurang. Dagen efter och frukost på något fik runt Stureplan. Kaffet smakade gott så här dagen efter, när jag och Johan pratade igenom den upplevelse som vi precis vait med om. Vi kom in på det där med vinglaset som var smutsigt, och plötsligt slog det oss. Då lammrätten var en huvudrätt, fick vi två glas vin till denna rätt. Självklart serverade i samma glas.

Att dagen efter inse varför kyparen tittade så förundrat på dessa två överförfriskade ynglingar, som trodde att de visste något om vin och mat, är bland de pinsammaste ögonblick jag varit med om i mitt gastronomiska liv. Att han inte sade någonting till oss skall han ha all heder för, då han kunde fått oss att skämmas på plats, vilket hade tagit udden av kvällen. En stor eloge till dig, om du mot all förmodan läser detta.

Tack för de underbara måltider du givit mig Mathias!

Ha en trevlig kväll!

Peter

 

 

Kom hem efter jobbet... hade varit och handlat mat, skulle bli en skön pasta tänkte jag. Canneloni med päron, gorgonzola, valnötter, och till detta en tomatsås med lite basilika.


Väl på BB tog vi ett så kallat CTG för att se så att barnet mådde bra. Jag hade ju en skön pasta som jag tänkte på, så jag hoppades att vi skulle få åka hem, äta och skaffa oss energi. Sedan skulle värkarna få komma bäst de ville. Nu har vi ätit, och värkarna verkar komma bäst de vill. Inatt kan det ske, eller om någon dag. Jag skall bli far, eller som en vän uttryckte det med tanke på vad vi ätit ikväll, jag skall bli ett päron till farsa.

Då BB ligger i ständig radioskugga, kommer inte denna farsan kunna blogga på någon dag nu. Ha det gott tills vi syns på andra sidan!

Peter

Titta bara vilken vacker liten sak!

 

Trevlig kväll på er!

Peter

I november förra året var jag i Cascais, Portugal och åt på en mycket trevlig restaurang som heter 100 MANEIRAS. En relativt liten och välinredd restaurang som satsar på moderna mat av klassiska råvaror. En liten anekdot i anekdoten är att jag vid mitt besök på denna restaurang för 2 år sedan beställde in en Niepoort Tawny 20 years, samtidigt som ägaren till Niepoort satt vid bordet bredvid. Det var intressant att se hans ansiktsuttryck när han försökte tyda vad jag gillade portvinet. Nåväl, denna gång liksom de föregående beställde jag in deras gåslever till förrätt, som brukar vara mycket bra.

När den kom in undrade jag vad som fanns på tallriken... Till vänster var det gåsleverpaté, i mitten var det halstrad gåslever och till höger var det... ja, en snöboll! Kyparen var noga med att jag skulle äta den på ett speciellt sätt. Jag skulle krama den fluffiga snöbollen med händerna tills det var en kompakt liten boll, sedan stoppa den i munnen utan att tugga, låta den smälta och sedan bli förvånad! OK, tänkte jag... jag packade snöbollen och insåg att det var sockervadd som jag packade. När det blivit en hård liten boll, stoppade jag den i munnen. Smaken var socker, inga tillsatser, men det som sedan väntade hade jag aldrig trott. Det började smattra i munnen! Om ni kommer ihåg det gamla godiset som man lade imunnen och det kändes som att det började "poppa" i munnen, så vet ni hur det kändes. Det poppades fram en alldeles förträfflig smak av gula körsbär i munnen. När poppandet började avta, så framträde smaken av en härlig bit gåsleverpaté. Alltså, gåslever som är panerad i gult körsbärs"popp" med ett yttre lager av socker vadd.

Mycket märkligt, men som alltid på 100 MANEIRAS, mycket gott.

Vi syns imorgon!

Peter

New York, April 2008. Vi hade hört talas om att det fanns en mycket intressant restaurang som hette WD-50. Kockarna hade tidigare erfarenhet från både Alinea i Chicago samt Jean-Georges i New York. Förväntningarna var mycket höga då restaurangen blivit framröstad till nummer 34 i världen, nummer 4 i New York och den hade en stjärna Guide Rouge. Att dollarn stod i 5.70 veckan vi var där gjorde ju inte saken sämre, då allting kändes prisvärt. 9-rätters meny med vinpaket kostade i svenska pengar ca 1.200, vilket är ett bra pris med tanke på dess status.

Jag fick inte med mig någon meny, och jag kommer inte ihåg exakt vilka rätter vi åt varför denna recension kanske inte kommer att bli särskilt intressant. Jag ville i alla fall skriva om denna middag, då jag tror att de kockar som jobbar på detta ställe kommer att vara morgondagens stjärnor i USA. Tittar man på bilderna på hemsidan så har den ena rejäla polisonger, den andra har tuppkam, och den tredje ser relativt normal ut. Det kanske inte är nog för att bli en stjärna, men det är roligt att de inte ser ut som de flesta andra kockar av dignitet.

Maten var bra, inget jag kommer att bära med mig som ett sagolikt minne, men ändå bra och intressant mat. Väl värt ett besök. Varför jag dock kommer att komma ihåg denna middag, är för det som hände på slutet. Sista rätten kommer in, vilket var någon form av choklad med olika texturer på körsbär. Det fanns lite körsbärspulver, körsbärsskum och det som verkligen var intressant, någon form av torkat körsbärskladd. Jag förstod inte vad det var, så jag tillkallade mig kyparen för att fråga hur man framställer detta. Jag försöker som alltid vara trevlig, så jag inleder med att säga att middagen var mycket god, intressanta kombinationer osv. När jag skall komma till själva frågan, dvs hur gör man de torkade körsbären, så tar jag i med att just dessa kladdiga körsbär var det bästa på hela middagen. Jag måste få reda på hur man framställer ett så smakrikt litet kladd? Kyparen skruvar lite på sig och säger till slut att denna lilla beståndsdel är den enda de inte tillverkar själva. De köper dem på storpack. Vi har alltså precis ätit 9 rätter, med i snitt  kanske 6 olika beståndsdelar per rätt vilket ger 54 olika delar som måste tillverkas. Jag väljer ut den enda som de inte gör själva. Stämningen mellan mig och den tidigare så stolta kyparen blev lite spänd den sista kvarten innan vi gick.

Oavsett hemlagat kladd eller köpt kladd, WD-50 är väl värt ett besök.

Ha en bra kväll/

Peter