WD-50
New York, April 2008. Vi hade hört talas om att det fanns en mycket intressant restaurang som hette WD-50. Kockarna hade tidigare erfarenhet från både Alinea i Chicago samt Jean-Georges i New York. Förväntningarna var mycket höga då restaurangen blivit framröstad till nummer 34 i världen, nummer 4 i New York och den hade en stjärna Guide Rouge. Att dollarn stod i 5.70 veckan vi var där gjorde ju inte saken sämre, då allting kändes prisvärt. 9-rätters meny med vinpaket kostade i svenska pengar ca 1.200, vilket är ett bra pris med tanke på dess status.
Jag fick inte med mig någon meny, och jag kommer inte ihåg exakt vilka rätter vi åt varför denna recension kanske inte kommer att bli särskilt intressant. Jag ville i alla fall skriva om denna middag, då jag tror att de kockar som jobbar på detta ställe kommer att vara morgondagens stjärnor i USA. Tittar man på bilderna på hemsidan så har den ena rejäla polisonger, den andra har tuppkam, och den tredje ser relativt normal ut. Det kanske inte är nog för att bli en stjärna, men det är roligt att de inte ser ut som de flesta andra kockar av dignitet.
Maten var bra, inget jag kommer att bära med mig som ett sagolikt minne, men ändå bra och intressant mat. Väl värt ett besök. Varför jag dock kommer att komma ihåg denna middag, är för det som hände på slutet. Sista rätten kommer in, vilket var någon form av choklad med olika texturer på körsbär. Det fanns lite körsbärspulver, körsbärsskum och det som verkligen var intressant, någon form av torkat körsbärskladd. Jag förstod inte vad det var, så jag tillkallade mig kyparen för att fråga hur man framställer detta. Jag försöker som alltid vara trevlig, så jag inleder med att säga att middagen var mycket god, intressanta kombinationer osv. När jag skall komma till själva frågan, dvs hur gör man de torkade körsbären, så tar jag i med att just dessa kladdiga körsbär var det bästa på hela middagen. Jag måste få reda på hur man framställer ett så smakrikt litet kladd? Kyparen skruvar lite på sig och säger till slut att denna lilla beståndsdel är den enda de inte tillverkar själva. De köper dem på storpack. Vi har alltså precis ätit 9 rätter, med i snitt kanske 6 olika beståndsdelar per rätt vilket ger 54 olika delar som måste tillverkas. Jag väljer ut den enda som de inte gör själva. Stämningen mellan mig och den tidigare så stolta kyparen blev lite spänd den sista kvarten innan vi gick.
Oavsett hemlagat kladd eller köpt kladd, WD-50 är väl värt ett besök.
Ha en bra kväll/
Peter
Jag fick inte med mig någon meny, och jag kommer inte ihåg exakt vilka rätter vi åt varför denna recension kanske inte kommer att bli särskilt intressant. Jag ville i alla fall skriva om denna middag, då jag tror att de kockar som jobbar på detta ställe kommer att vara morgondagens stjärnor i USA. Tittar man på bilderna på hemsidan så har den ena rejäla polisonger, den andra har tuppkam, och den tredje ser relativt normal ut. Det kanske inte är nog för att bli en stjärna, men det är roligt att de inte ser ut som de flesta andra kockar av dignitet.
Maten var bra, inget jag kommer att bära med mig som ett sagolikt minne, men ändå bra och intressant mat. Väl värt ett besök. Varför jag dock kommer att komma ihåg denna middag, är för det som hände på slutet. Sista rätten kommer in, vilket var någon form av choklad med olika texturer på körsbär. Det fanns lite körsbärspulver, körsbärsskum och det som verkligen var intressant, någon form av torkat körsbärskladd. Jag förstod inte vad det var, så jag tillkallade mig kyparen för att fråga hur man framställer detta. Jag försöker som alltid vara trevlig, så jag inleder med att säga att middagen var mycket god, intressanta kombinationer osv. När jag skall komma till själva frågan, dvs hur gör man de torkade körsbären, så tar jag i med att just dessa kladdiga körsbär var det bästa på hela middagen. Jag måste få reda på hur man framställer ett så smakrikt litet kladd? Kyparen skruvar lite på sig och säger till slut att denna lilla beståndsdel är den enda de inte tillverkar själva. De köper dem på storpack. Vi har alltså precis ätit 9 rätter, med i snitt kanske 6 olika beståndsdelar per rätt vilket ger 54 olika delar som måste tillverkas. Jag väljer ut den enda som de inte gör själva. Stämningen mellan mig och den tidigare så stolta kyparen blev lite spänd den sista kvarten innan vi gick.
Oavsett hemlagat kladd eller köpt kladd, WD-50 är väl värt ett besök.
Ha en bra kväll/
Peter
Kommentarer
Postat av: Johan Lundell
En historia som jag hört innan, men som är värd att höra många gånger! Keep it up, mer anekdoter, jag är minst sagt otroligt nöjd och glad för din blogg!
Trackback
