Påsken 2008 befann sig jag och min familj i underbara Florens för att möta våren. Mina förhoppningar om att äta riktigt bra mat infriades ofta, men en dag blev det helt fel. Vi hade hyrt en bil för att åka runt i Chianti-distriktet för att köpa lite vin och olivolja, och självklart för att hitta det där stället som ingen annan hittat med en rund husmor som inte pratade engelska, men som kunde laga den bästa maten i hela Italien.

Regnet öste ner och det var ca 10 grader varmt när vi lämnade Florens. Vi styrde söderut mot Chianti för att hitta de pärlor andra missat. Vi köpte lite vin på en gård, olivolja på en annan, och framåt lunchtid kände vi att det var dags att fylla magen med några italienska läckerheter. Det var dock fullsatt överallt i den första byn vi försökte. Precis som det var i den andra. Och den tredje. Varje gång vi parkerade bilen och började vandra för att hitta mat öste regnet ner på oss vilket gjorde att vi blev allt blötare och kallare. Vi hade nog letat i en timme eller två innan vi på en liten öde väg åkte förbi en skylt där det stod "Restaurante" och en pil in till vänster. Perfekt tänkte vi, och sprang snabbt in på stället för att undvika vattnet som så ihärdigt strömmade ner över vår "möta våren resa".

Personalen tittade undrande på oss om vi kommit rätt. Ingen pratade engelska (vilket jag gillade!) men förstod ändå när jag sade "quattro persona divorare, si?"... "si, no problema!". Vi blev hänvisade till ett runt bord i hörnet på denna restaurang, och när vi hade satt oss kom en 200 kilos kock och hans ännu större mamma fram till oss och började prata italienska med mig då de trodde att jag pratade deras underbara antika språk, vilket jag inte gör. "Antipasti, si" sade jag och "carne, grazie"... När frågan kom till vilket kött vi ville ha, var vi tvungna att använda charader. Kocken satte två horn i pannan med sina fingrar och sade "bähhhh". Jag gissade på get eller lamm. Nästa alternativ var ett djur på alla fyra som grymtade. Gris var vår kvalificerade gissning. Då vi hade börjat ana oråd gällande denna restaurang, då vi nu insett att vi var de enda gästerna, valde vi det något säkrare grisalternativet.

Förrätten kom in och det var olika korvar, skinka, oliver, bröd, olja, rostade grönsaker osv vilka smakade mycket bra. Sedan började en relativt otrevlig lukt tränga sig på våra känsliga skandinaviska näsor. Vi förstod vad det var som luktade när 5 kilo grillat griskött sattes ner mitt på bordet. Det var inte genomstekt, svålen satt kvar och man kunde ana en del hår som blivit svedda över den öppna elden. Det luktade riktigt illa, och ingen kunde äta det. Det var nästan så att det vände sig i magarna på oss när vi såg den svedda svålen och det råa köttet. Till råga på allt, så stod kocken bredvid vårt bord och verkade riktigt stolt då detta uppenbarligen var husets paradrätt. Då han insåg att vi inte riktigt höll med om rättens storhet, blev han aningen ledsen och besviken. Resten av måltiden stannade han i köket...

Vad kan man då lära sig av denna historia? Inte mycket, förutom att det är svårare att tillaga en gris än att likna en.

Bland det vackraste jag vet är middagsbord efter middagen med några kära vänner. Det står några tomma vinglas, någon har spillt sås på duken, en använd servett ligger ihopvikt på tallriken... även om inte gästerna sitter kvar vid bordet kan man se att de har haft en underbar middag där de ätit lite för mycket och kanske druckit lite för mycket.

Bilden nedan tog jag på ett underbart ställe i Rom. Det enda jag vet om sällskapet som satt här är att de lämnade det bästa middagsbordet jag lyckats fånga med min kamera...