Igår kväll såg jag ett program som jag är tvungen att berätta om. Programmet heter "Spanien runt med Gwyneth & Co" och ett underbart litet program om 4 personer som åker runt till det som är mest sevärt inom gastronomi i Spanien. De fyra som åker runt är Gwyneth Paltrow, Mario Batali(kock), Mark Bittman(matskribent) och Claudia Bassols(skådespelerska). Gwyneth och Claudia är mest med för att de är snygga och trevliga, medans programmets mest intressanta person är Mark Bittman. Enligt mig är dock den fjärde, Mario, varken snygg eller intressant.

Programmet utspelar sig i det underbara Spanien. Underbar natur och underbara utflykter. Vi får se när manchego blir till, när vin i Rioja framställs och när de är på Dali museum.  Framför allt  får vi se när de mest underbara maträtter framställs på några av de bästa restauranger som Spanien kan uppbringa. Ett helt underbart program för alla som gillar att njuta av livet!

Programmet sänds på onsdagar kl 22.05-23.05 på kanal 9. Repris på söndagar kl 18.00.

Missa det inte!

Peter

För några dagar sedan var det nyår igen. Som vanligt vill jag gärna laga den perfekta menyn, och som vanligt tycker jag att det finns förbättringar att göra.

Hittade en underbar dokumentär på nätet om Ferran Adria. Det är kocken Anthony Bourdain som har träffat Ferran först i hans workshop, sedan på hans restaurang och sedan äter de fisk tillsammans på Ferrans favoritrestaurang, Rafa's. En 46 minuter lång underbar film om vår tids största pionjär inom gastronomi.

Decoding Ferran Adria

När jag ändå nämner Anthony Bourdain, så måste jag göra lite reklam för den mest underhållande kokbok jag har. Boken heter "Anthony Bourdains franska kök", och matmässigt är det inte så mycket mer än så. Klassisk, vällagad fransk bistromat. Bokens främsta behållning är den text som fyller ut de tomma ytor som annars brukar finnas mellan recepten. Nedan ett litet stycke text som är typiskt för denna bok:

Poulet Roti! Det är ju samma sak som grillad kyckling, pappskalle! Och kan du inte steka en kyckling är du en hjälplös, hopplös, stackars amöba i köksförkläde. Ta av dig förklädet, knyt det runt halsen och häng dig. Kanske är jag lite orättvis, lite oresonlig. Med tanke på att nittiofem procent av de kycklingar som steks här i landet tillagas alldeles för länge av känslokalla, mordiska mathatande orangutanger, varför skulle jag då vänta mig att du vet hur man lagar den där jävla pippin?

Ha en bra kväll/

Peter

Oskulden ryker... Första gången var på Esperanto i Stockholm, jag tror det var hösten 2004 eller 2005. Det var en rätt på menyn Maktub som fick mig att för första gången upptäcka denna del av mig själv. "Böncasserole med frikadeller och lardo" låter sådär. Om man översätter det på svenska och skippar gourmetsnacket är det stuvade bönor med kokta köttbullar och grisfett. Mina förväntningar var inte särskilt höga när en tallrik med detta kom in. Jag visste vid den tiden inte vad lardo var,  varför jag glatt stoppade gaffeln i det sega vita locket och stoppade i mun. Konsistensen var inte något för mig, då det inte gick att tugga på denna sega och slemmiga bit, utan jag svalde den hel. Ok, ingen bra start för denna rätt. Lite vin, och sen på innehållet. Små gråa frikadeller i en sörja av bönor. Som sagt, mina förväntningar var mycket låga. Jag tog en liten tugga och plötsligt exploderade smakerna i munnen. I samma sekund blev mina ögon fyllda med tårar och jag förstod inte vad som hade hänt. Precis som första gången man har sex. Man känner sig som en total nybörjare, man vet på ett ungefär vad som framkallar denna känsla och man är säker på att man vill göra det igen! Att jag kunde gråta över mat, hade jag inte en aning om. Jag hade ätit väldigt bra mat tidigare, men aldrig upplevt denna känsla av total nakenhet inför en smak. Att känna sig helt utlämnad och nästan högt säga "Jag ger upp". Man vet inte om det är sant, eller om det är en dröm. Är det en lögn? Är det min hjärna som spelar ett spratt? Kan någonting smaka så mycket och intensivt? Uppenbarligen ja...

Andra gången var i Barcelona 2007. Restaurangen heter Cal Pep och är ett mycket populärt ställe för tapas. När man kommer in möts man av en överbefolkad bardisk, där folk dricker ett glas vin och äter från små tallrikar. Det var riktigt mycket folk, varför jag först inte såg att större delen av gästerna ännu inte fått något att dricka eller äta. De bara stod och väntade på sin tur, likt en den populäraste baren i stan en lönehelg. De som åt var de som hade sittplatser, resten stod bakom sittplatsen likt en kö och väntade på att få möjligheten att sätta sig. Om det fanns 12 stolar fanns det 12 köer, en bakom varje liten stol. Hade aldrig sett någon liknande, och någon meny verkade det inte heller finnas. Kockarna bakom bardisken lagade det som de kände för. Slängde fram några tallrikar till de sittande gästerna som girigt stoppade in munsbitarna i gomen. Nåväl, vi hade bokat bord för 10 i en privat liten del av restaurangen och direkt efter att vi beställt in vin kom de första rätterna. Ingen meny, bara in med maten. Stämningen var "Ät, och äter du inte gillar du inte mat och då behöver du inte vara här". Otrevligt till en början, men lite familjär middagskänsla efter några rätter. Rätterna var goda. Calamares, musslor, kött, korv. Och så kom då Tortilla de patata. Ägg, lök, potatis. Hur gott kan det bli? Samma händelseförlopp här som på Esperanto. Inte så håga förväntningar, men så en explosion av smaker. Ögonen blir röda och vattniga, man får svårt att se, det rinner ner för kinden. Hur är det möjligt med potatis, ägg och lök. Denna rätt har jag lagat hundratals gånger själv i brist på fantasi efter en lång arbetsdag, och då smakar det helt ok. Men nu? Vad är hemligheten?

Tredje gången var återigen på Esperanto. Våren 2008. "Vårgröt med toppmurklor" fick mig att krypa till korset denna gång. Även här en stuvning, men denna gång på nässlor och spenat. Kyparen såg denna gång att jag inte riktigt förmådde hålla tårarna borta och frågade hur det stod till? Om allt var till belåtenhet... och ja, allt var till belåtenhet. Jag berättade om dessa tre gånger och han sade att han kom ihåg böncasserolen från några år tidigare, och höll med mig om att det var en bra rätt, dock utan tårar för hans del.

Jag vet inte om jag är känslig eller om mina smaklökar är mer utvecklade än andras. Kanske är det för att förväntningarna är på tok för låga. Att på detta sätt känna sig som en total nybörjare är en underbar känsla. Att äta som om man aldrig ätit förr, att upptäcka smaker som om man aldrig känt en smak tidigare och att känna hur tårarna ansamlas innanför ögonlocken är något som jag inte trodde var möjligt. Men det är det, och jag hoppas att jag får uppleva denna känsla snart igen. Det är bättre än sex.